Var det tålamodet som ledde till dit vi är idag? Eller var det jag som gjorde något rätt? Var det Coffy som slappnade av? Är det vårt träningsupplägg? Känns som om jag kommer stå här svarslös i all framtid ju. Men en sak vet jag och det är någonting hände, någonting tände dedär ljuset som slocknat. Jag trodde det var över för oss, jag kände mig som största losern. Men nu? Bättre än februaritiden. Vilken ponny?! Som ni förstår gick det riktigt riktigt riktigt bra för oss idag! Jag red verkligen igenom henne i skritten och hon lyssnade grymt, mycket halter och ökningar. Mjuk som satan och jobbade mycket med att flytta ut/in bakdelen då hon lätt trillar in med den. I traven var hon så himla underbar, det har faktiskt blivit min favoritgångart på sistånde. Så rolig att rida henne där, för bjudningen är på topp och man känner verkligen hur hon jobbar med hela ryggen. Galoppen var verkligen superfin när jag fick till den och jag var så glad att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med mig. Trots det snöiga vädret  så var vi båda väldigt svettiga. Intensivt pass. ÅH! Snart kan vi äntligen börja hoppa igen. <3

ja ungefär så här kände jag efter passet, trött och glad. haha! Stod och pussade massor på henne efter och pysslade om henne. Hon var rätt lerig när jag tog in henne så spolade som vanligt då av henne löst i spolspiltan utan att hon rörde sig ur fläcken trots att jag gick ifrån ibland. hihiihi att så lite kan göra mig så glad, då kan ni förstå när det går bra i ridningen. :')