Hästberättelse.

nu har jag haft svenska, skrivit en novell. :) om ni orkar läsa den så får ni göra de och säga om ni hittar stavfel, fel meningsbyggnad m.m . (OBS! den är verkligen inte sann någonstans förutom att 2 av hästarna existerar)

-

Sommarens hästolycka.


Telefonen ringde och jag sprang ner för den gamla trätrappan som måste vara över fyrahundra år, det kändes som om den skulle rasa ihop när som helst.

- Hej de är Sofia-
- Tja Sofia det är Sanna, sa en ljus röst på andra sidan. Ska vi cykla till stallet nu?
Sanna är min granne och bor tvärsöver mig, vi har häst på samma stall och går i samma klass. Ja, vi hänger med varandra titt som tätt.
- Självklart, sisten till lekparken får mocka åt hästarna! Ropade jag i luren och jag hann inte säga mer innan Sanna hade slängt telefånen.
Jag kastade på mig mina trasiga och ända ridbyxor och slängde på mig en tjocktröja över min pyjamaströja, rofflade åt mig det närmaste ridstrumporna, tog en morot, ropade hej då och cyklade iväg mot lekparken i hopp om att vara först.
  Men som vanligt satt Sanna där med sitt stora flin på en bänk mitt i parken. Jag fattar verkligen inte hur hon lyckas att vara först hela tiden..
- Haha din lilla snigel, jag har väntat här i 5 minuter redan! Retades Sanna. Fina strumpor hörru!
Jag tittade ner för att förstå var hon menade.
Ojdå, jag hade visst tagit en orange strumpa och en svart.
- Äsch det gör inget.. man kan rida lika bra med olika strumpor, svarade jag lite osäkert.

Vi tog cyklarna och åkte mot stallet. Det var en perfekt sommardag i juli. Solens strålar hettade min rygg medan fåglarna sjöng vackert för oss. När vi svängde in mot stallet hördes ett svagt ljud av gnäggande hästar.
Ja, det var alltså en alldeles utmärkt dag för att vara i stallet.

En stor hästlastbil körde upp på stallplan.
- Oj vilken stor hästtransport, vilka är de där? Frågade jag Sanna.
- Vadå, har du inte hört? Svarade hon förvånat.
- Nej det har jag inte, sa jag. Har de hänt något?
- Det är tydligen två tvillingsystrar i vår ålder som ska stå i vårt stall med sina tävlingshästar.
Mer hann hon inte säga innan två exakt likadana tjejer hoppade ur bilen och gick direkt till bakluckan.
- Hej hej, jag heter Sofia! Sa jag med ett välkommnande leende.
- Och jag heter Sanna! La hon till med ett lika brett leende.

Systrarna synade oss uppifrån och ner, som om vi vore helt onaturliga.
Jag studerade dom likaså och upptäckte snart att dom var av den snobbiga varianten.
Deras ridbyxor kostade mer än all min utrustning tillsammans och allt matchade, allting var i samma färg rött, blått och vitt.
  Sedan kom jag på mig själv, vad hade jag på mig? Jag tittade ner och ångrade mig snabbt. Att jag inte satte på mig åtminstånde likadana strumpor.
Det två snobbiga tjejerna viskade och fnittrade och gick fram till mig med snabba steg.- Fan vad fina kläder man kan ha då! sa de hånande till mig.
Sanna kom springandes mot oss och ropade åt dom att sluta hålla på.
- Vadå är det stallets superhjälte som kommer eller? sa den ena tjejen.
- Vi må kanske inte ha så fina kläder men jag kan lova att vi i alla fall har en bättre relation till våra hästar, som vi faktiskt är här för, sa Sanna sådär tufft som bara hon kan göra.
Sanna har alltid varit så himla modig och sagt vad hon tycker. Jag önskar jag var som hon.

- Upp till bevis i sådana fall, sa en utav de snobbiga tjejerna. Vi tävlar om det!
- Tävla om att visa att man har en bra relation till sin häst? frågade jag.
- Eh, ja! vi rider i bara halsring på en äng.
- Så får de bli! instämde Sanna. Om en Vecka tävlar vi!
Tvillingarna log, kastade med håret och sprang iväg.
Hur tänkte Sanna nu? Vi har aldrig ridit i halsring!
Vi har knappt ridit barbacka. När vi sedan gick mot hagarna så fick Sanna en stor utskällning av mig.
- Hur kunde du?! skrek jag. Vi kommer ju aldrig klara de.
- De är klart vi kommer. sa hon alldeles lugnt. Vi börjar att träna redan nu.
Jag började fantisera mig hur min ponny, Dark Coffee, skenade runt som en galning på ängen. Hur Tobbe, Sannas ponny bockade av henne. Det här skulle gå allt annat än bra.

När vi kom tillbaka till stallet med hästarna efter oss så såg vi tvillingarna rida på sina hästar i halsring i paddocken. Det kunde inte vara sant.
Vi gick tysta in till stallet och jag gav Sanna en ganska hård blick.

Vi gick till ridhuset i halsring. Satte upp och skrittade runt. Dark Coffee var stressad och började små trava på stället. Jag fattade galopp. Hon förstod ingenting, sprang runt i cirklar. Tillslut sprang hon in i Tobbe och tvärstannade. Jag fattar inte hur jag kunde hålla mig kvar. På Tobbe satt inte Sanna, jag ögade hela ridhuset och såg henne ligga i ett hörn.
- Hur gick de Sanna? ropade jag lite nervöst, jag var fortfarande lite omskakad efter att Coffee skenat runt med mig.
- JAG SKA ALDRIG MER RIDA I HALSRING! skrek hon.

När jag kom hem började jag söka på internet om lite tips. För jag ville verkligen inte ge upp, än. Tillslut hittade jag något som hette "Natural Horsemanship". Jag läste namnet om och om igen, det lät så vackert på något sett. När jag började läsa under rubriken så förstod jag att det inte bara var namnet som var vackert utan betydelsen också. "Samspelet mellan häst och ryttare. Att förstå sig på hästen, att hästen förstår sig på dig. Kärlek, frihet och lugn." Stod det.

Jag började läsa mer och mer och fick flera tips. Jag ringde snabbt upp Sanna och nästa dag åkte vi ut väldigt tidigt om i hopp att inte träffa systrarna.
  Dark Coffe och Tobbe stod i hagen och betade lugnt. Dem var varandras motsatser. Min ponny var ett sto, mörkbrun och väldigt pigg. Sannas ponny var en valack, skimmel och rätt seg. Men båda var underbara, dom var vackra.
Vi gick in i hagen med inställning att vara lugnare än någonsin, inte prata med varandra och bara fokusera på våra fyrbenta djur.
Jag och Sanna skulle vara ledaren för våra hästar. Vi trädde försiktigt grimman över huvudet, gick med lugna med bestämda steg mot stallet.

I flera dagar höll vi på att träna från marken, vi red inte ett dugg. Man märkte sakta men säkert hur våra ponnyer började lita på oss. Hur dem kom galopperandes i hagen till oss. Allt hade förändrats, på bara sex dagar. Idag var det dagen innan "tävlingen".
Jag var nervös. Sanna med, men hon lådsades inte om det bara.
Tvillingarna hade hånat och skrattat åt oss hela veckan och sa att vi var chanslösa, kanske hade de rätt?

Nästa dag var vi uppe med tuppen. Klädde på oss våra vanliga, faktiskt rätt fula ridkläder. När vi kom till stallet såg vi två små tjejer som borstade på systrarnas hästar. Dom hade antagligen anställt några för att slippa gå upp tidigt och borsta, tänkte jag.
Vi höll på i minst tre timmar med Coffee och Tobbe. Dom var så fina och lugna.

Tillut stod vi där, på rad. Jag tog sakta av grimman medan jag lugnt pratade och pussade på Coffee. Systrarna slet av grimman och kastade bort den. Pentagon, ena hästen, kastade sig bakåt och Ida slog till honom på halsen medan Johanna skrek på sin häst för att han inte stod still. Dem hade inget samspel alls.

När alla satt på hästryggarna stod dom två småt tjejerna och höll i systrarnas hästar och ropade:
- FÖRST DEN TILL ANDRA SIDAN ÄNGEN VINNER. Klara färdiga gååå!

Systrarna tvekade inte en sekund och drog iväg i full sken mot andra sidan medan jag och sanna skrittade på i lugnt tempo, klappade på dom och satte igång i lugn trav.
Jag kände hur den hårda klumpen som suttit i magen sedan förra veckan när vi red i halsring i ridhuset utan kontroll bara försvann. Hästarna lyssnade på våra lugnande röster.

Från långt håll såg vi hur Ida flög av Pentagon. Johanna fick på någon konstigt sett stopp på sin häst och frågade antagligen hur de gick. Ida ställde sig upp igen, slog till Pentagon och hoppade upp igen. Antagligen hade de gått bra.
Jag och Sanna tittade på varandra, nickade och bad hästarna om galopp. Dom satte igång i ganska stor och snabb  galopp, för en sekund blev jag rädd men när jag sedan började stryka henne på halsen så saktade hon ner till en lugn galopp och Tobbe med.

Det var underbart. Vi galopperade till Ida som bara skrittade.
- Hur gick det Ida? frågade jag så väntligt jag kunde.
- Äsch! snäste hon tillbaka. Min syster är snart framme, vi kommer vinna!
De där var droppen. Jag la till skänkeln och lyfte halsringen till öronen, Coffee gjorde en rejäl ökning och vi lämnade Ida & Sanna bakom oss. Nu var det jag och Coffy, mitt i en äng. Jag kunde inget mer än att le.
Snart låg vi bakom Johanna och hennes häst Simpha. Hon tittade bakåt konstant för att se vart jag var. Sen hände de.

Simpha blev rädd för något i skogen och stegrade sig. Johannas första reaktion var att skrika och sticka in sporrarna på henne så hårt hon bara kunde. Detta gjorde så att Simpha blev ännu mer stressad och föll bakåt. Jag som fortfarande galopperade precis bakom hann inte styra undan och Coffy hoppade över både Simpha och Ida.

Jag tvärstannade precis efter och hoppade av. Simpha ställde sig upp och galopperade hemmåt.
- JOHANNA? MÅR DU BRA? HALLÅ? Frågade jag så fort jag satte mig bredvid henne. Men inget svar.

Johanna hade även hon ramlat av när Simpha sprungit hemåt och Pentagon hade tvärvänt för att följa efter.
- AKTA PÅ DIG! Skrek hon till mig och puttade undan mig. JOHANNA? VAKNA!
Hon fick inte heller något svar. Det var då vi beslöt oss för att ringa ambulansen.

Sanna hoppade av Tobbe och ställde han bredvid Coffy, strök båda på halsen och smakade.
- Vad håller du på med Sanna? undrade jag förvånat.
- Om vi kommit såhär långt så måste vi ju vinna, eller hur? Sa hon.

När dem galopperat till andra sidan visslade vi på dom och dom kom skenande till oss.
  För en stund glömde jag bort att vi hade en svårt skadad tjej liggandes bakom mig, jag hörde inte hur Ida skrek på mig. Våra ponnyer, bara våra. Det var som en dröm att se dom galoppera så där mot oss, en obeskrivlig känsla. Vi hade inte bara vunnit tävlingen utan vi hade även vunnit kärleken.

Jag vaknade upp i bilen av att någon skällde ut mig. Jag hade visst somnat påväg till sjukhuset.
- Ni är inte helt kloka!? hur kunde ni göra sådär? Sa en igenkännande röst. Vet ni vilken tur ni hade? Ni kunde ha råkat riktigt illa till.
Det var mamma, utan tvekan.
- Nej det kunde vi inte mamma. Coffee och Tobbe litar på oss, svarade jag.
- Det var det dummaste jag hört! skrek hon till oss.
Jag sneglade på Sanna som satt och pratade i telefonen. Antagligen med sin pappa, han var den ända som brydde sig om henne i hennes familj. Hennes mamma försvann när hon var två år och hennes syskon bara bråkar.

- Nu är vi framme, sa hon. Gå nu in till Ida och säg förlåt för att ni gjorde så att detta hände.
- Men mamma...
- inga men, avbröt hon mig.

Jag och Sanna var ganska sura när vi klev in i rummet till Johanna. Men när vi såg hur allvarligt det var så ändrade vi oss. Hon hade brutit ett ben, en arm och hade sår i hela ansiktet. På en stol bredvid henne satt  Ida med tårfyllda ögon och brutna fingrar.

- Oj.. sa jag. Jag kom hit för att säga att vi ..
- Säg inget mer! även Ida avbröt mig. Ni ska inte be om ursäkt, det var vi som gjordefel. Förlåt. Vi hoppas ni kan
godta den och att vi kan bli väner.
- Och.. fortsatte Johanna vi skulle jätte gärna att ni visade oss hur ni kunde få era ponnyer så lydiga!
Jag och Sanna tittade på varandra, log och gav både Johanna och Ida en kram.

En vecka senare.

Jag cyklade som en dåre för att hinna till parken innan Ida, Johanna och Sanna skulle hinna dit. Men, som vanligt kom jag dit sist!

Sedan såg jag hur dem fnittrade och tittade på mig.
- Snygga strumpor hörru! Sa alla tre samtidigt.Jag tittade ner och förstod verkligen ingenting, jag hade ju på mig två likadana strumpor som jag fått av Sanna i julklapp. Sedan tittade jag ner på deras strumpor och alla tre hade en av vardera strumpor.

Jag skrattade till och skakade på huvudet.
- Sisten till stallet får mocka! skrek Sanna och snart tog hon täten.

 

/ Michelle Lundh


Tobbe  & Coffy springer på ängen på norga  <3 ^^


Kommentarer
Postat av: Johanna

Shit vad bra det där var! =) Du kan verkligen skriva! :) Diggar dig, Coffy och hela ditt liv, det verkar vara så himla intressant! :)

Kram! =)<3

2010-09-28 @ 16:02:09
URL: http://fjojj.blogspot.com
Postat av: elvira - TÄVLING PÅ BLOGGEN!! :D

Handlingen o allt var skit asm :D

enda jag hitta va typ att du skrivit dom på vissa stället och

Dem hade inget samspel alls.

Ska vara De :>

du skriver skit bra!

2010-09-28 @ 20:57:00
URL: http://ridahest.blogg.se/
Postat av: Anonym

Bra novell! Tyckte den var jättespännande! :D

2010-09-29 @ 15:55:56
Postat av: Anonym

Den va as bra! hittade bara ett fel:)

"Johanna hade även hon ramlat av när Simpha sprungit hemåt och Pentagon hade tvärvänt för att följa efter" borde de inte stå Ida där? :)

2010-10-04 @ 16:53:11
Postat av: linnea

Den var jättebra, du är fett duktig på att skriva :)

2010-10-05 @ 19:52:59
URL: http://partyprincessans.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0