Idag när jag kom in i stallet, och coffy stod där med sina otroligt vackra och snälla ögon.. så började jag inse att det faktiskt var sant. Min ögonsten, dark coffee, ska säljas. Det var tungt. Det var något speciellt.. det kändes som om hon visste. Nej, klart hon inte vet. Men hon var ju så extra mysig, extra söt och extra allt. Fast det kan ju bara vara så att det är jag som inbillar mig och börjar se det där extra nu.

Ridningen gick faktiskt jätte bra, hyffsat pigg men väldigt fin i munnen. Speciellt på slutet! Tränade på galoppombyten och det kändes faktiskt helt okej. Hon var så himla fin efter och när hon kändes perfekt så avslutade jag där. Men jag kunde inte sluta tänka på det, att hon snart .. om kanske 1 vecka, 1 månad, 1 halvår - inte är min längre. Jag bet ihop varje gång och började leva i nu'et istället. Nu är hon min, nu är det vi. Och nu ska jag vara glad.


Det är svårt att släppa taget om en man älskar medvetet.