Dark Coffee. Det kan låta så simpelt, ett namn. Det första som kommer i erat huvud är nog en kopp med svart kaffe, för andra som känner eller följt coffy får nog upp en bild på min ponny. Men jag, jag får fram en massa minnen. Vart ska jag börja, hur ska jag börja? Det var nästan exakt två år sedan. Pappa hade pratat om att jag skulle få en egen ponny. Min dröm skulle bli sann, det fanns en drös med ponnyer till salu lagom till sommaren. Så, hur skulle jag bestämma mig? Pappa radade upp några förslag. Jag fick se Coffy. Jag minns hur annonsbilden såg ut, det var en ganska otydlig bild på en ponny som galopperade i en hage. Det stod att ponnyn hade tävlat och hoppat rätt högt hemma. Att hon hade en personlighet utöver det vanliga. Visst blev jag intresserad, men annonsen var liksom inte rättvist mot henne så vi skickade iväg ett svar om att vi skulle vilja se flera bilder utav henne. När bilderna kom blev jag rätt besviken, dom var suddiga, och gjorde att hon såg helknasig ut. Vi tittade på andra ponnyer medan, men det kändes fel på något sett. När jag såg bilderna på coffy så var det som att hon ropade på att få en chans att visa upp sig för den hon egentligen var. Så utan så mycket i åtanke så bilade vi ända ner till varberg.. vi sa att när vi endå var neråt så kunde vi provrida en annan häst. Och det gjorde jag. Men det kändes verkligen inte rätt, inte någonstans. När jag nervöst klev ur bilen efter en sju timmars bilresa så blev vi varmt välkommna och ledda till en rätt stor box. I ett hörn stod en ganska liten, lite fet och otroligt söt tjej. Jag kunde inte låta bli, jag gick in i boxen och pratade lite med henne undertiden dom berättade lite om henne, sa att hon inte fått så mycket uppmärksamhet tidigare. Ögonen kändes rätt livlösa. Hon puffade till mig så fort jag slutade klia henne, bad om uppmärksamhet och var väll mer eller mindre rätt ouppfostrad. Det kändes så speciellt, från början. Sedan var det min tur att hoppa upp och rida. Det gick väll allt annat än bra i dressyren, jag menar, hon slängde med huvudet och gick inte i någon slags form alls. Men hoppa, det gjorde hon. Hon flög över 110cm som om det vore eld under. Verkligen inga problem. När vi satte oss i bilen för att åka hem igen, kunde jag inte låta bli att le. Jag vill ha henne. Det tog inte mer än 10 minuter innan jag bestämt mig. Antingen skulle det bli hur bra som helst, eller så skulle det bli en enda röra av allt. Det visste jag, men med mina mål, med min envishet visste jag att jag skulle klara av allting. Så efter några minuters bilresa ringde pappa och sa dom där orden, som för mig var magisk "vi tar henne om hon går igenom besiktingen". Svårare än så var det inte. Det var den 23 juni 2009. Hon gick igenom besiktningen, dock fick hon stå kvar på där på sommarbete då jag åkte 2 månader till spanien. Men hon blev tränad därborta så när vi i slutet av augusti kom för att hämta henne var hon i toppform. Månaderna gick, hela första månaderna gick åt till att lära känna henne både inom och utanför ridningen. Det var en utmaning, då jag varken var så van vid det och eller kunde rida sådär jätte bra. Utan min envishet kan jag säga redan nu att jag aldrig hade klarat det. Jag tog hjälp utav tränare och dom flesta sa bara att jag skulle ge upp. Ge upp vadå?! svarade jag då. Hur kan man bara ge upp. Jag visste att vi skulle klara det. Coffy var smart, hon visste vad hon höll på.  Jag blev besviken av folkets reaktioner, jag ville få en styrka från andra men fick plocka upp den själv. "efter regn kommer solsken, efter regn kommer solsken, efter regn kommer solsken" var det enda jag kunde tänka. Man brukar säga att man klättrar i klasserna på tävling, vi klättrade i klasserna till tilit och vänskap. Det var det enda jag ville, att du skulle förstå mig och jag dig. Att du skulle förstå att jag inte ville dig något illa när jag spolade av dig efter ett svettigt ridpass, eller att du inte menade något illa när du protesterade. Jag minns en gång, när vi var på maskerad hopptävling. Det var stressigt, du gjorde mig lugn.  Vi hoppade en 90 cm runda, allting gick väll bra tills vi kom till det rosa hindret. Jag kom fel gång på gång på gång, kvinnan på banan sa till mig att hon skulle sänka och jag skulle piska på. Jag konstaterade att det hjälper inte om vi sänker, och det hjälper inte att bli ovän med sin vän. Det tog ett tag, ja, men med en klapp på halsen och ett lugn med strävan att istället komma rätt så kom vi över. Med tilit. Somsagt, det var verkligen det enda jag jobbade med. På vintern hade vi kommit rätt långt, jag kunde rida ut på dig i grimma utan några som helst problem. Tiden gick, motgångar blev till framgångar. Slutade med träningar, insåg att det aldrig var till någon hjälp. Visst att jag kanske blev bättre som ryttare, men coffy är så speciell. Det går inte att ta instruktioner från någon som inte känner coffy, som inte vet hur coffy fungerar. Försöker bestämma och säga åt mig att göra saker som jag vet inte fungerar på coffy. Innan sommaren var slut hade vi klarat så mycket. Coffy hade inte en enda tanke på att kasta med huvudet längre. Så jag kunde äntligen, äntligen, äntligen efter ett års tid plocka av martingalen. Tänka sig, när jag fick henne slängde hon i huvudet i alla 3 gångarter. Folk sa åt mig att hon någon dag kommer knäcka ett näsben på mig om jag så försöker rida utan martingal. Men vetni? Sedan förra sommaren har hon aldrig visat något tecken på det. Sedan kunde jag bada, och duscha henne utan några som helst problem. Coffy älskade vatten när hon insåg att det inte alls var farligt. Att bada, att bli duschad. Och slutligen spöt, jag kunde röra med ett spö över hela kroppen på henne utan att hon spände sig och drog iväg. Ja, som ni förstår hade vi utvecklats enormt. När jag kom tillbaka från spanien så började jag på Berga Naturbruksgymnasium där jag bor på internat och hade coffy uppstallad. Man kan väll säga att här började vår vänskap påriktigt. Varje dag, flera gånger om dagen gick jag ner till henne, kollade till henne, red, fixade. Dagarna då allt kändes fel kunde jag kasta mig över coffys hals, andas in den där bästa coffylukten, gräva in mitt ansikte i pälsen och känna hur alla problem bara rann av från mig. Hon gjorde mig verkligen lugn. Det kändes så fridfullt. Dagarna då jag hade mycket plugg så kunde jag istället sätta mig i höt och plugga. Eftersom jag varken hade någon stress i ridningen längre och kunde rida hur länge och hur mycket jag ville så utvecklades vi enormt i dressyren. Jag lärde mig varenda knapp på henne, med lite röstmetoder kunde hon göra som jag sa. Trots sina 13 år så slutar hon aldrig lära sig, trots mina 17 år så slutar jag aldrig lära mig. När hon lärt mig allt sitt, så var jag skyldig henne att lära henne allt mitt. Galoppombyten, travökningar, röstkommando, små trick. Allting blev så mycket roligare, så mycket bättre. I februari hade jag på något konstigt vänster bestämt mig för att sälja coffy. Men det tog inte lång tid innan jag ångrade mig. Så jag drog in annonsen igen och grät floder över hur egoistisk och elak jag var. Varje gång jag påmindes av det fick jag en klump i magen. Hur skulle jag göra efter sommaren? Jag ville ju gå över till storhäst. I slutet av maj la jag upp en annons lite på måfå. Ödet fick bestämma.. fick lite svar på mejlen, kändes oseriöst och svarade inte ens på en del. Men en dag, ringde två stycken samtidigt. Ena från kalmar, den andra från småland. Båda kändes bra. Men skulle var dom verkligen som oss, skulle dom åka så långt? Med lite om och men bestämde jag provridning med dom från kalmar. Redan första samtalet med dom från kalmar kändes det rätt på något sett. I mina tankar hade jag planen: Jag kommer  sälja coffy, om det blir idag, imorgon, efter sommaren eller om nått år det vet jag inte. Det jag vet är att hon ska få komma till ett riktigt bra hem. Dom var så lugna runt henne, hon var så lugn med dom. Jag såg det på henne. Pappan stod och mös med henne ett bra tag, viskade i hennes öra. Jag fick nästan tårar i ögonen. Sedan var det provridning. Kändes som om coffy fattade det. Var taggad, lyssnade galánt och hoppade med bra scoop. Jag kan faktiskt inte säga något annat att coffy och hon passade bra tillsammans, det gjorde dom. Det är ingen tvekan. Bella har samma envishet som mig, samma inställning till allting. Tränar dressyr/hoppning en dag i veckan, rider ut ofta, ett mysikt stall vid sjön med en gigantisk box, tävlar lite nån gång om året, tränar horsemanship för tränare,  men framför allt - ett långvarigt hem! Jag vet att coffy kommer sakna mig, det kanske låter egoistiskt men vi har ju något speciellt, men jag vet också att hon och bella kommer hitta varann. Det kommer dom. Jag är otroligt stolt över mig och coffy, vi har verkligen tagit oss från botten till toppen och coffy har blivit en så jävla underbar ponny. Det var hon innan med, men jag finslipade henne. Gjorde henne till den hon är idag. En lugn och harmonisk ponny med ett grymt självförtroende som går igenom stock och sten. Jag kan inte riktigt fatta vad jag har gjort. Jag har sålt min alldra bästavän, jag har lämnat ponnytiden bakom mig och framför allt har jag förstört för mig. Jag menar, det är inte synd om coffy.. det är det verkligen inte, hon kommer till en riktigt bra plats, det är synd om mig som inte får dela mitt liv med världens mest bästa fyrbenta djur. Det är synd om mig som står här ensam kvar. Jag är inte hel, jag är tom och jag är alldeles alldeles ensam.. Jag får komma och hälsa på så mycket och hur ofta jag vill. Det vet jag, och det kommer jag tvivellöst att göra. Men det kommer kännas fel, du kommer inte vara min. Och troligtvist med en helt annan utrustning, en helt annan coffy. Fast.. endå samma coffy. Jag kan inte sluta fälla en tår. Jag förstår inte riktigt hur jag klarat att skriva så här långt, förstår inte riktigt att du som läser detta har klarat att läsa så långt. Nu är min och Coffys vardag slut, förevigt, föralltid. Aldrig mer min, aldrig mer vi, aldrig mer kommer jag att dela flera minnen med dig. Känns som om jag har svikit det jag sagt, det där med att det alltid skulle vara vi, att vi aldrig kommer skiljas åt. Inners inne ville jag aldrig inse att den dagen skulle komma. Dom har två åren har gått så otroligt fort.. jag hann inte ens blinka. Men nu när jag blickar tillbaka på allt så kännss det som om du funnits där hela mitt liv. En rad av tårar och skrattattackare väller ut i tankarna. En rad av knasiga uteritter. Coffy,  jag önskar du förstod mig ibland. Förstod orden jag försöker säga till dig. Hejdå'et var som ett slag i magen. Hur skulle jag klara det här? Ett sista hejdå. Inte ett sista hejdå föralltid, utan ett sista hejdå från att du är min. Alla minnen spelade i huvudet, jag såg dina ögon, kunde inte skrika.. för det skulle skrämma dig, kunde inte känna efter hur jag mådde för då skulle jag spy. Hela jag frös till. Det var nu jag insåg, insåg att du lämnade mg.Dark Coffee. Luften går ur mina lungor varje gång jag tänker på att du inte längre kommer finnas där för mig. Hur gör jag nu? Vad gör jag nu? 2 månader åker jag bort, till släkt och vänner. Kommer bort från allt som har med hästar att göra. Försöker smälta det som hänt, försöker att komma över det. Och när jag kommer tillbaka kanske jag är redo att göra ett försök att hitta en häst som kan täcka en del av tomrummet. Få mig på andra tankar och sagta men säkert acceptera att jag aldrig kommer hitta någon häst som coffy utan lära känna hästen som den individ den är. Inte jämföra med en perfekt och alldeles bra ponny som coffy, för då kommer jag aldrig kunna hitta en häst. Aldrig. Aldrig. Aldrig. Innan jag avslutar detta oändliga inlägg så måste jag tacka världens bästa människa. Hur hade jag klarat dom här två, eller ja igentligen hela mitt hästliv utan dig? Du har alltid funnits där, alltid trott på oss, kanske inte riktigt förstått dig på mig och coffy alltid, men alltid försökt att vara där, försökt att göra det bästa av sitiationen, fått mig att tänka på det posetiva, fått mig fortsätta när allt kännts skit, hjälpt mig med skjuts hit och dit, köpt oss grejer, försökt att få allt att fungera, jag skulle aldrig, då menar jag aldrig, klarat det utan dig. Du vet exakt att jag pratar om dig pappa, den bästa ponnypappan som existerat. Det spelar ingen roll att vi båda lämnat ponnytiden, du kommer alltid, oavsett vara en ponnypappa. Tack pappa för allting. Tack. Det här var nog allt för mig, ska försöka ställa mig upp igen, hitta balansen och försöka se ljuset. Försöka att vara glad, trots saknaden. Trots att jag känner mig halv. Dark Coffee, du är en av det få jag faktiskt älskat riktigt mycket under mina 17 år. Du och familjen. <3