jag vet inte riktigt vad jag ska säga faktiskt. Jag känner mig helt tom, helt ihålig. Idag red jag, allting kändes piss. Dels för att jag inte kände att jag orkade rida, kraften fanns inte där. Dels för att jag var så sjukt nervös. Och dels för att jag visste att idag kunde vara vårt näst sista pass. Och så var det. Efter ridningen så kom veterinären och besiktade henne. Hon gick igenom och jag medelade Micke & Bella i kalmar. Dom kommer imorgon på morgnen och hämtar min älskade ponny. Min älskade coffy. Min. Sista inlägget där jag kan kalla henne min. Sista inlägget före hon lämnar mig. Jag grät påvägen till hagen, det var sista gången jag släppte ut henne där. Vi gick mot solnedgången och coffy hade vart hur underbar som helst. Livet kändes rätt grått trots att solen sken starkt. Fan också, fan. Dark coffee, jag älskar och kommer alltid älska dig mest i detta liv. Jag har lyckats förstå dig. Lyckats med det sista. Jag har fortfarande inte insett att du åker imorgon, även fast det kan kännas så för er. Jag kan inte, så fort jag tänker på det så säger en del av mig "nej, är du helt dumihuvet eller, såklart du inte kommer eller har sålt henne". Jag inser imon, när det är försent. Imorgon åker jag och pappa ut och jag ska rida, pyssla om henne och bara vara. Kameran kommer defenetivt med. Ni anar nog inte, jag skakar, jag gråter, jag fattar ingenting. Det tog oss knappt 1 månad att få dig sålt, allting gick så fort. Coffy jag älskar dig.