denna artikel har jag och en kompis skrivit. Det är altså ett arbete vi gjort och det tog oss knappt 2-3 h. Är hel nöjd faktiskt och vi har hitilst fått mycket beröm av lärare som läst! Nu hoppas vi bara på ett bra betyg höhö, vad tycker ni om den?

Ryttare som blundar för verkligheten

Foto: Tommy Lundh

Det har varit en del diskussioner om westernridning och den klassiska ridningen, är western verkligen så mycket skonsammare för hästen som många påstår? ”Hästmänniskor har en förmåga att döma ut andra ridsätt och vinkla sitt ridsätt till det bättre”, säger anonym

Westernridningen härstammar från år 400 f.Kr. då Xenophon skrev om grunderna i att rida en väl skolad häst. En häst som flyttar sig undan för tryck, går i samlad form samt lyssnar på minsta signal från ryttaren. Kort och gott en häst som arbetar i harmoni med sin ryttare. I slutet på 1400-talet introducerade de spanska konkvistadorerna ridstilen i det som kom att bli dagens westernridning i USA.

Den ursprungliga ridstilen har ändrats ytterst lite och är i princip samma ridsätt nu, som då. En ridstil som tilltalar många vardagsryttare men samtidigt ger en utmaning för de mest intresserade samtidigt som den är en av de mest praktiska ridstilar som finns. Ridmoment, traditioner, utrustning och kläder, allt härstammar från den beridna boskapsherden, cowboyen.

Ridformen blev till tävling

Ridformen utvecklades så småningom till något som man kom att tävla i. I början var det mest cowboys som mätte sina kunskaper, färdigheter och hästar med varandra. I USA har sporten blivit mycket stor och årligen arrangeras en World-show där världens bästa ekipage tävlar i just westernridning. Även i Europa har westernridningen blivit så stor att ridformen blivit en konkurrent till den klassiska ridsporten. I Tyskland har EM i westernridning arrangerats sedan 1982.

Alla hästraser är accepterade inom westernridningen och en vuxen ryttare kan även tävla ponny. De hästraser som lämpar sig bäst inom sporten är raserna American Quarter Horse och American Paint Horse, vilka är framavlade för ändamålet. Även araber anses av många passa alldeles utmärkt för westernridning.

Western jämfört med engelsk ridning

Western Horsemanship är den tävlingsgren som är mest lik den klassiska ridningens dressyrtävling. Skillnaden är att inom westernridning strävar man efter att låta hästen göra egna val eller jobba självständigt alternativt lyssna på väldigt små hjälper. I western används främst ryttarens vikt. I motsats till klassisk ridning används bettet aldrig eller väldigt sällan till att styra hästen.

De som utövar westernridning påstår att deras ridsätt är mycket bättre för hästen. Visserligen är det skonsammare för hästen då bettet inte används på samma sätt. Hästarna får alltså inga skador i munnen, det får däremot ”vanliga ridhästar” då bettet ofta används på fel sätt. Ibland går det så långt att tänderna förstörs. Men å andra sidan sliter deras slide-stops och spinnings på hästarnas hasor väldigt mycket eftersom att dem vinklar in hasorna och leder hästen in i en onaturlig position. I den klassiska ridningen är det främst frambenen som tar skada då de ofta rids på fel sätt och en större del av vikten läggs på frambenen.

Medan westernhästar går i en avslappnad form går ridhästarna i en hög form, westernhästarna klarar sig ofta från problem med ryggen som ridhästarna ofta råkar ut för. Westernsadeln ligger också jämt fördelat över ryggen vilket är bra, det gör dessvärre inte ridhästarnas sadlar och det gör att ridhästen får spänningar och andra problem i ryggen. Lika mycket som man inte får göra allt för mycket slide-stops så får man inte heller hoppa alltför ofta. Hästen mår bäst av variation, oavsett gren.