Nu börjar jag inse & förstå... Nu börjar jag inse att du verkligen inte är min. Att det aldrig kommer bli så. Det tog mig ca. 3 månader. 3 månader där ingen kan tänka sig hur dåligt jag mått pga saknaden av dig. Det enda jag vill är att träffa dig. Ingen häst, då menar jag ingen, kommer betyda lika mycket som du gjorde. För du var alldeles speciell. Jag är rädd för att säga det ibland. Men som dig hittar man ingenstans, det vi gick igenom är det inte många som gjorde. Jag var så stolt över dig när jag lämnade över dig till din nya ägare. Men det jobbigaste av allt var nog inte att förlora dig, utan att se dig åka ifrån utan att du visste vart. Utan att du visste vart du skulle hamna.

Jag saknar dig för varje lilla sekund som går.. jag tänker på dig ofta. Hela mitt rum är fullt av bilder på oss. Du är så vacker. Dark coffee, det är dig jag tänker på när jag känner mig ensam, när jag känner att världen är emot mig .. då vill jag bara gå ner till dig och krama om dig.. men du finns inte längre där. Fan. Jag måste verkligen få träffa dig.. min älskade ponny. <3 words can't explain..




sista dagen ..



önskar jag kunde få träffa dig snart..