den här texten skrev jag för drygt 1 år sedan och la upp den på min bilddagbok, men eftersom jag har nya läsare så bestämde jag mig för att publicera om den igen. Har ändrat lite på texten och lagt till lite text. Så nu är det bara att läsa på tycker jag :)

läs texten och skrolla upp för att  se hästen jag skriver om.


OBS (!) väldigt lång text.
Nu ska jag berätta om mitt hästliv.
Jag ska inte gå in på några detaljer eller så.. (fast jag kommer misslyckas med den biten totalt hehe..) utan bara berätta hur allt började & fortsatte. Hur hobbyn blev till livsstil.

Jag har alltid älskat hästar, jag red alltid när jag fick tillfälle på skansen och så när jag var yngre. Pappa hade travhästar, vi gick ofta dit och tittade till dom och jag var verkligen kär i dom för mig gigantiska hästarna. Jag red också på våra kompisars spanska hästar i spanien när jag var där.

När jag var 6-7 år tog pappa med mig till lite olika ridskolor och jag testade & testade och tyckte att de var hur kul som helst. Red på MRS några månader tills jag kom in på gömmargårdens ridskola som ligger några minuters cykelväg från där jag bor.
I början tyckte man att vartenda skrittsteg var som att flyga sig fram och leendet försvann aldrig. Jag minns hur jag en gång i veckan satte på mig min stela väst & min hårda hjälm innan vi ens hoppat in i bilen för att åka, jag älskade hästar, jag älskade att rida.
Men efter ett år började jag tröttna. Ingenting hände och jag hatade det. Så jag var hur nära som helst på att sluta rida helt, pappa "tvingade" kvar mig och sa att de snart skulle bli bättre. Han sa också att jag skulle börja hänga i stallet som alla stalltjejer gjorde. & idag är jag hur glad som helst att han "tvingade" mig att rida kvar (dock tror jag inte hans plånbok är! XD)
Så jag började blygt hänga i stallet och fick nya kompisar ganska fort. Minns att jag hjälpte till hela tiden och så, att mocka och göra höpåsar var ingen börda, det var livet! Sedan började jag sköta ett litet litet envist russ MILLAN, som jag då red konstant.
De var DÅ mitt intresse började på allvar. Jag var ute i stallet varje dag, skötte i flera timmar och gjorde massor med kul. De var då jag faktiskt insåg att man kunde fästa sig vid en häst och älska den. Jag följde med rebecka till dalarna och där fick vi fritt ta hand om några ponnys bla. magnum och rida självständigt, de var första gången och då insåg jag att ridskola inte var min grej men eftersom jag inte var redo för att få egen häst så fortsatte jag på ridskola.
När de gällde ridningen så stog det fortfarande stilla, dom var så himla långsamma på den ridskolan. Vi hade knappt fått rida ut.. så pappa ville visa mig vad ridning egentligen innebar så en helg drog vi ner till bro och red turridning på islandshäst, jag fick en snäll gammal islänning vid namn Hokki. De va grymt! Att få galoppera utomhus i flock tyckte jag bara fanns i film. Jag va överlycklig utan att överdriva. Med den lyckan så tyckte pappa att jag var redo för ett ridläger, så i flera månader bet jag av naglarna i längtan för att gå på Danora ridläger, vilket konstigt nog förändrade mitt kommande år. På lägret fick vi hoppa och rida ut, ja, göra massor av spännande saker som jag aldrig gjort förut med den minnesvärda ponnyn Dante.. Jag hade aldrig hoppat förut. vetni varför? Ridskolan jag gick på var dressyrskola vilket jag inte visste då. jag insåg då att de var hoppning jag älskade. Att hoppa, att få flyga - på riktigt. Men sommaren fortsatte och jag åkte till spanien. Gick då på ridläger där med. Jag minns att jag fick mycket beröm där borta, jag fick rida flera hästar och hoppade massor. Mitt självförtroende har nog aldrig varit bättre än den sommaren. Jag red en lite busig ponny som slängt av massor av ryttare innan mig, hon hette Bambi. Till hösten red jag kvar på gömmargården men började också rida på ågesta som var lite mer hoppinriktat. I slutet av september slutade jag på gömmargården helt, de va trist att lämna stället för att man ridit där så länge, men jag var samtidigt fruktansvärt trött på att de aldrig hände någonting.

En dag satt jag & pappa framför datan och googlade lite på internet. Tillslut hittade vi något som kallades "medryttare" - någon som rider privathäst någon gång i bland. Lät ju perfekt! Så i oktober åkte jag iväg ända till värmdö och provred 2 ponnyer. Jag fasnade ganska fort för den lilla cponnyn och började att rida honom 2 dagar i veckan, han hette Frake. Hans ägare ängnade massor utav tid åt oss och jag tog flera privatlektioner under vinterhalvåret. Under tiden red jag också på ågesta men då jag märkte att jag hällre ville lägga ner tid på Frake så slutade jag på ridskola helt och hållet å red 4 dagar i veckan istället, frake var som min. Till våren kom en tjej, yolanda (som idag fortfarande är min kompis) och blev medryttare på den andra ponnyn. De där med privatlektioner tynade bort och de mesta vi gjorde var att rida självständigt, vilket har både för-nack delar. Vi red oftast ut och då var de mest att rejsa och att hoppa över både stock & sten. Kul hade vi! :) och jag lärde mig faktiskt att hantera en pigg häst och få kontroll. För frake var en överladdad bomb om man kan säga så, haha ! Jag skulle tävlat honom men jag minns inte vad som hände men de blev inte av.. vi tränade för jätte bra hopptränare och jag utvecklades mycket inom hoppning mot sommaren, frake var sedan tillsalu och vi skulle köpt honom. Men när de väll kom till skott så hade jag blivit för lång och frake för gammal.. så tråkigt nog tog de slut på vår fina historia i juni. Detta år åkte jag till danoraridläger igen och jag fick en privatponny, vid namn Gusta. Hon var otroligt vacker och snäll i all hantering, pigg och vältränad. Jag minns att jag tyckte att de först var konstigt att ta instruktioner sådär som på ridskola och att rida i ring efter varandra, men jag vande mig rätt snabbt. Hon var den första hästen jag gråtit för att lämna, faktiskt. Jag vet inte, hon var speciell.. och jag var så nära på att köpa henne.
Jag var otroligt spänd på vad som skulle hända efter sommaren då jag varken ville bli medryttare eller börja på ridskola igen. & de kändes omöjligt att få en häst. Men tiden gick och jag åkte till spanien och på ridläger där med detta år, igen. Jag fick rida massa heta ponnyer, unghästar och storhästar, jag var även instruktör för mindre barn och fick lära mig massamassa! Jag vann även ett litet KM där vilket jag var riktigt stolt över ;)
Sommaren var över och jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till utan en häst vid min sida. Men pappa överraskade mig och sa att om jag lovade att sköta skolan och så så skulle jag få hyra en ponny. Fyyyyyyy vilken lycka! Jag provade lite ponnyer men fäste mig direkt vid LUCKY.
Ojojoj, detta år var en ren dröm för mig. Tränade konstant för tränare, Jag tävlade min första lokala, jag hoppade 110cm banor, började hitta mig själv i dressyren och kunde få hyffsad form. Ja, de va riktigt härligt! Lucky var en riktigt underbar första-ponny. Likaså här skulle jag köpa honom, men han var inte tillsalu och jag började bli förlång.. de var hemskt att lämna min käraste & min bästevän men jag hade inget val. Nästan 1 år av renlycka. Detta år åkte jag på ridläger i åby, red endast storhäst vilket fick mig att spy.. typ. Jag insåg där att jag måste rida ponny tills jag inte kan de mer. Red en unghäst somvar väldigt hettsig och så men de var kul. :) Om de inte vore för frake (medryttarponnyn) - hade jag troligtvist varit rädd. Men han gjorde mig modig .. faktiskt. Gick på ridläger även detta år i spanien, red en väldigt udda häst men som jag endå tkr är uuunderbar :')  Skulle tävlat honom då men hade inget internationellt licens då. Han va riktigt galen utomhus fast de var bara kul!
Sommaren närmde sitt slut och jag var även detta år osäker på hur de skulle bli.. jag visste inte om jag skulle hyra en ny häst , eller lucky.. jag var förvirrad. Men de ordnade sig ganska snabbt.. eftersom jag har världens bästa pappa. Drömmen blev sann om man säger så! Han köpte dponnyn Dark coffee åt mig! de var en ren dröm! Jag ska inte gå in på detaljer här inte för de har jag gjort.. men ja, omöjligt att beskriva. Jag har haft så jävla underbara snart 2 år,  gjort grejer jag aldrig gjort förut men också blivit ett snäpp seriösare i min ridning. & ännu mer modigare. Insett att ridning och hästar inte är en barnlek... Att man endå måste ha respekt. Så många motgångar har jag aldrig vart med om i mitt liv, men heller inte så många framgångar. Jag har med henne börjat tänka inom NH och vi har kommit närmare varandra :') jag älskar henne mer än ngt annat och jag saknar henne varenda sekund jag inte är med henne.. har faktiskt aldrig känt så för en häst. . Så mycket jag lärt mig utav en häst kommer jag nog aldrig lära mig. Så otroligt knepig, men samtidigt underbart duktig ponny. Nu börjar det närma sig slutet utav våran tid.. jag kan knappt tro det själv. Jag har börjat rida storhäst och har insett att jag måste gå vidare, lämmna ponnytiden bakom mig. Jag älskar coffy mer än allt annat, så mycket kärlek, så mycket coffy. Jag finner inga ord! Men våra sista månader nu innan sommaren ska jag lägga ner hela min själ på.

Jo, nu har jag ju inte ridit såfå hästar men dessa är dom jag alltid minns som mest & bäst. De är dem som förändrat mitt liv i småfaser. Jag älskar hästar, jag kan ine leva utan dom och kan inte fatta att man KAN leva utan dom. Jag gillar utmaningar, jag älskar fart & fläng - kan de bli bättre?